Detta, gott folk, blir mitt sista blogginlägg. Iallafall på ett tag.

Jag startade ju denna blogg för att få utrymme för mitt skrivande men har under tiden kommit underfund med att denna typ av skrivande inte passar mig. Jag har många idéer som vid tillfället verkar kunna bli relativt bra bloggar men sedan kommer någonting i vägen och idéen bleknar.

Kanske behöver jag bara mer inspiration och tid så vi får se om jag startar upp en ny blogg någongång.

Tills dess - ha det guld.

Det är sommarlov och lagomt fint väder - precis som det brukar. Just nu sitter min syster inne i mitt rum och tjatar om att vi ska visa dagens inköp för varann samt hur högt hon ska spela sin technomusik när hon får låna pappas bil. Pappa ska åka till Kiruna - ännu en sak som är som det brukar när det är sommarlov - och Elinore ska bo ensam i hans hus. (Har han varit orolig? - Ja!)

Jag har inte vairt inne här och bloggat på ett tag, ett ganska bra tag. Det är väl precis som med allt annat - det går i perioder. Det blandat med att det känns lite konstigt och ovant att skriva inlägg som handlar om mig själv. Egentligen så är det ju ingenting konstigt med det. Jag skriver ju här för att jag mår bra av att skriva av mig men när jag läser igenom det jag skrivit så lägger jag märke till hur många gånger jag använder ordet "jag" i samma mening. (Hela SJU gånger i tidigare mening!) Jesus.

Jag saknar Laura. Jättemycket. Hon är som vanligt i Finland hela sommaren men jag vill att hon ska komma hem.

Nu blire Sex and the City! :)

Idag hade jag bara en lektion. Efter historian kunde hade jag alltså en hel dag att spendera exakt som jag ville! Och jag har varit riktigt nyttig. Rensat garderoben, pluggat samhäll, städat mitt rum, lämnat tillbaka mammas klänning och massa annat. Vädret var fint så det blev lunch på balkongen!

Känns enormt skönt med sommarlov. Skoltröttheten ligger som en kall, död hand över mig men jag antar att det är viktigt att kämpa in i det sista. Samtidigt finns orken inte riktigt där. Men strunt samma.

Idag fick Bellis besked om sommarjobb och jag hoppashoppashoppas att jag också får! Har förövrigt bestämt mig för att köpa Nikon D40 om Elgiganten kan få in den någon gång. Har ringt säkert 7 gånger under veckan som varit. Ska ta och åka upp dit sedan så håll tummarna för att de har den! Annars ska jag tvinga dem att beställa hem :)

Nu ska jag återgå till samhällen. Ekonomi är inte att leka med.

Det känns som om jag har ganska mycket kul att se fram mot. För det ena är det ju Arvika. Nu är det beslutat! Efter mycket krångel med att få reda på när underbara The Kooks spelar så är det ny fastställt. Torsdagen är det som gäller. Imorgon blir det till att boka biljetter med Belle. Och jag måste erkänna en sak - jag längtar lite redan.

Till helgen blir det Eurovision och såna fantaster som jag och Danny är så kommer vi väl att sitta klistrade framför tv:n på både kvalet och det riktiga. Nästnästa helg blir det Liseberg och det blir kul! Hoppas på finväder och en buss full med roligt folk.

Till hösten ska jag också börja dansa i en till dansgrupp vilket jag ser mycket fram emot. Sedan är det ju dansen som jag och Belle ska fixa till för UKM (det är aslångt kvar, men ändå). Vi har en riktigt bra idé nu!

Kanske låter planerna som ganska långt bort, men man behöver saker att se framemot. Då blir tiden fram tills dess så mycket roligare.

Idag kom kanal 5 på den briljanta idén att ha ett Gossip Girl-maraton. Hela morgonen har alltså, för min del, spenderats framför tv:n. Hatar att historien måste göras, annars skulle idag vara den ultimata söndagen.

Pappa spelar som vanligt musik ASHÖGT och nyss kom Olas nya låt. Är iof inte säker på att det var Ola, men allt tyder på det. Låtens första strof var: "Life is, life is, life is good. You make me feel good." Woho. Vilken intelligent och innehållsrik start på en låt.

Igår var jag hemma hos Linda med Laura. Härligt att träffa de tjejerna igen! Även om vi inte ses så ofta så vet man att de alltid finns där iallafall. Det blev att käka pizza, spela tjejsnack och bara mysa.

Dagens text blev kort. Måste gå och sänka pappas radio och återgå till den hemska historian. Kan någon snälla strypa den åt mig?

Igår var jag trött. Så trött så att jag aldrig har varit tröttare. Huvudvärk och lite småfeber. Efter att ha blåst bort alla tankar på att överhuvudtaget göra någonting roligt av min kväll, längtade jag bara efter att få gå och lägga mig.

Pappa hade sovit ungefär 3 timmar på dagen för att orka sitta uppe och titta på Ishockey hela natten. Det var tydligen någon oerhört intressant match mot Kanada. Och när han kollar på hockey så skriker han. Hela tiden. Vrålar. Denna gången kom inte att bli något undantag.

Jag låg utmattad i min säng klockan halv tio (haha) och det kändes underbart. Jag somnade såklart på en gång men efter ungefär en halv timme vaknar jag av ett högt skrik: "JÄVLA KLANTARSLAR!!!!!!"

Jag blev oerhört irriterad och gick upp för att gå på toa och passade också på att stänga alla dörrar som gick mellan mig och min ishockeytittande far. När jag väl var tillbaka i min underbara säng hörde jag ett till skrik. Och ett till. Efter att ha skällt lite på min pappa, muttrade han istället för att skrika. Tack.

När klockan kanske var tolv så började han skrika igen. Jag ändrade taktik och försökte helt enkelt att tänka på annat. Men det är svårt att sova när man har någon i rummet bredvid som skriker saker som "vad fan", "kom igen nu då" och "vilket jävla kasst powerplay". Men - jag somnade som tur var till sist. Att jag fick reda på att Sverige hade förlorat matchen gjorde mig inte precis mindre irriterad dagen efter.

Tillbaka till det äckliga historiapluggandet. Ha ett bra liv!

Jag sitter just nu i en skolsal brevid min kära vän Isabelle. En fyra timmars lång svenska lektion har startat och det är att skriva uppsats som står på schemat. Jag ogillade denna uppgiften stark - att få ett tilldelat ämne och en begränsad tid att få till en uppsats på. Men jag måste erkänna att det var lite småmysigt här. Med en flaska Jokk och bäst musik i öronen känner jag mig ganska avslappnad.

Å andra sidan så har det inte gått långt av tiden och jag kommer antagligen att bli råstressad mot slutet när jag sitter här med min uppsats som bara är påbörjad. Men strunt samma. Det får bli som det blir.

Skönt väder är det, även om himlen är full av moln. Det är värme, gott folk. Härrrligt. Imorgon är det dax för sista danslektionen för den här terminen och på lördag smäller det med uppvisning. Jag börjar bli lite nervös, speciell när Unni och Daniel har bokat platser på första raden, vilket kommer att innebära att det maximalt kommer att vara en halv meters avstånd mellan dem och mig på scen. Men! Jag är glad att de kommer och tittar.

Nej, nu måste jag återgå till "Kärlek mot alla odds". Jesus. Ha det. :)

Hon hade alltid sett sig själv som en person vars humör påverkas av vädret. En solstråle i hennes ögon hade alltid kunnat få problemen och sorgerna att försvinna men nu började hon tvivla. Solen sken - den var visserligen bakom ett moln nu men hon kunde ana strålarna en bit bort – men ändå kunde hon inte känna sig glad.

Hon var på väg hem från bussen. Det var en bit att gå och under tiden hon gick genom det lugna villaområdet, till största delen bebott av pensionärer och barnfamiljer, hann hon alltid tänka och fundera en stund. De där tillfällena brukade hon vanligtvis uppskatta, speciellt när solen var framme och värmde hennes ansikte men idag var inte en sådan dag.

Hon tittade upp mot himlen och uppmärksammade vilket enormt moln solen nu gömde sig bakom. En kall känsla runt hennes fot fick henne att skvätta till. "Perfekt", tänkte hon, "blöta skor."

Fortsättning följer kanske..